Nu sticker jag på konfaläger ute på Färgengården med min tjötiga fjortisar.
Om jag överlever- det är frågan!

Min morgon inleddes med en mässa på jobbet idag.

När jag satt där på min stol och lyssnade på prästen så slog det mig; vilket privilegium jag och mina kollegor har att få fira mässa- på jobbet!

 

Människor idag har en otroligt stressig vardag, vi multitaskar som aldrig förr och önskar ofta att dygnet hade fler timmar.

Jag har vänner som beklagar sig över allt möjligt, men bland annat, att de inte har tid för Gud.

Barn ska hämtas och lämnas, mat ska lagas, huset ska städas, jobbet ska skötas, barnen ska nattas, ja, ni förstår!

 

Jag tror alla behöver en liten paus i vardagen, att få ta en stund med Gud.

Gud kräver inte att vi ska vifta med armarna och sjunga med det högsta vi kan till The best of Carola; utan snarare tror jag att en enkel bön duger mer än väl.

Man behöver en fristad, att tillåta sig själv att ta ett ögonblick med sig själv och Gud, eller bara ta ett djupt andetag och sända en liten tanke av tacksamhet till honom där uppe.

Att be på bussen, i kön på Maxi eller i duschen- det hinner alla!

Jag måste då säga; de här grabbarna är helt fantastiska.
Jag minns när jag för 4-5 år sen hörde dem i parken på skolavslutningen, och än idag har jag en mening memorerad från en av deras låttexter.

Hör dem HÄR!

"Passion, my passion, where have you gone?"

Jag är ack så nöjd med mitt fynd, 149 kronor för en ullkappa som egentligen kostar 799 kronor.
Jag ska nog sova i den.

Så såg min morgon ut.
Det sorliga var , medan jag låg där och sprattlade som en insekt på rygg, var "hoppas ingen från jobbet såg mig."

P.S Bilderna är målade i Gimp, alltså ser jag inte ut som en streckgubbe på riktigt.

Vadå "Barngodis"?!



Men detta var därimot lite skojigt!

Jag fick frågan om jag hade startat en arabförening hemma,
Jag förstår inte alls vad dom syftar på.

På "konfan" idag så hade vi en 10kamp med ungarna, där vi först läste en liten text som de sen fick göra en tävling av.
Vi hann bara 4 grenar av 10, men vi tar resterande på lägret som är nu i helgen.
Tävlingarna bestod av dragkamp, äta ett äpple ur en hink med vatten, ha ögonbindel och bli ledd av sina lagkamrater och göra den finaste skapelsen med hjälp av lera.

Jag tror konfirmanderna uppskattade det, att få leka, men samtidigt ha ett syfte med det.
Dumt nog hade jag inte kameran med mig för att dokumentera det, men här är en liten bild från äppleätar-tävlingen.



Sen måste jag säga att jag är lycklig över att fått ett eget (!) fack på jobbet.
Så fort där är något så tar jag en titt på det, hummar lite, kliar mig i huvudet och lägger tillbaka det, så facket inte ser tomt ut.
Det skulle ju varit pinsamt.

"Kyrkan har fördömt människornas sexualitet, inte Gud."

"Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt."

Räck upp en hand om du aldrig tänkt tanken.

Sista året på gymnasiet så var detta frågan jag grunnade på mest om dagarna.

Vad vill jag göra? Vad är jag menad att göra? Men framför allt, vad vill Gud med mitt liv?

Som barn ville jag bli bibliotekarie för jag tyckte om det klickande ljudet när man lånade böcker, likaså på Ica, men idag känner jag nog att det inte är min grej.

 

Såhär ett halvår efter studenten så har jag vänner som bara sitter hemma, spelar tv-spel, dricker CocaCola och har föräldrar som försörjer dem, medan en del är på andra sidan jorden och uppnår precis allt de någonsin drömt om.

 

Även om jag blivit uppvuxen med inställningen att vad jag än gör (okej, NÄSTAN vad som helst) så är min mamma stolt över mig, men ändå ville jag prestera, visa hur bra jag var, få bekräftelse, höra att jag var bra.

Under gymnasiet så pågick en inre revolt, jag ville inte vara duktig, jag ville vara jag.

Jag är inte bra på geografi (dock inte sämre än min vän Marcus som trodde att Brasilien låg i Europa...), jag har ingen passsion för varken matte eller fysik och jag är verkligen kass på dansa, för detta med att göra två saker samtidigt har aldrig varit bra på.

 

Men en sak är jag bra på.

Prata.

Under hela min skoltid så har jag älskat debatter. Att få tala för min sak, uttrycka åsikter eller i allmänhet bara fått göra mig själv hörd.

Svenska C var nog utan tvekan mitt favoritämne på gymnasiet, där fick jag göra det jag tyckte om och jag fick bekräftat att jag var bra på det!

 

Men idag då?

Jag jobbar som volontär, får göra det jag älskar, träffa fantastiska människor, och skapat kontakter som jag kan dra nytta av.

Med ”bara” 6 månader kvar i Alingsås så har jag en sådan där obehaglig känsla i kroppen. Det krampar i magen på bara tanken att jag inte har en aning om vad som händer efter detta.

Det jag vill och hoppas händer, är att jag får tjänsten som volontär i Svenska kyrkan i utlandet, närmare bestämt i Sydney. Om inte det händer, så blir det folkhögskola, Svenska Kyrkans grundkurs. Jag tänker såhär; det är Gud som avgör vad jag ska göra. Jag kan inte förvänta mig att allting bara löser sig genom att sitta i soffan och inte göra någonting, utan jag får söka till olika saker och lägga resten i Guds händer. Förhoppningsvis resulterar detta i att jag blir präst någon gång i framtiden, men vem vet? Stängs en dörr så öppnas en annan.

 

 

Avslutningsvis så vill jag få tacka för alla fina ord från er som läst, det har gjort mig varm om hjärtat och jag har haft ett sådant där fånigt leende på läpparna hela veckan.

 

Tack!

 

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.

Om jag står eller sitter vet du det,

fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

Om jag går eller ligger ser du det,

du är förtrogen med allt jag gör.

Innan ordet är på min tunga

vet du, Herre, allt jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor,

jag är helt i din hand.

Den kunskapen är för djup för mig,

den övergår mitt förstånd.”

Ur Psalm 139

Nähä?
Jag var bombsäker på att det var han till höger som var albino.

(Gästblogg, avsnitt 6)

Idag har jag verkligen ingen koll på något, knappt på vad jag ens heter, så förvirrad att jag glömde stänga av ugnen innan jag gick till jobbet. (Ulla, om du läser detta, bli inte arg på mig!)

Ingen hände, förutom att lägenheten blev några grader varmare, något som jag inte tackar nej till, då standardtemperaturen här är 14 grader.

Idag har jag, med min kaffekopp i handen, kommit fram till att livet är så galet gött.

Förutom när man halkar på all is i stan, men det är smällar man får ta.

 

Jag sitter i min soffa och försöker ignorera mitt golv där jag måste sicksacka för att ta mig fram mellan tröjorna, kalsongerna och vattenflaskan. Det roligaste är att jag inte vet vem kalsongerna tillhör, det är då inte mina, och ingen har varit här för att råka glömma de, men det är väl sådant som sätter guldkant på vardagen.

 

Något jag kan berätta är om alla intressanta profiler jag träffat på här i Alingsås.

Varje mindre stad har alltid personer som alla vet vad de heter och vem de är.

I Simrishamn så finns det otroligt välbekanta profiler, som tex tanten som alltid sitter vid Ica, killen som är vän med alla från Simrishamn på Facebook, Johnny Wahlqvist, mannen som tillhör världseliten i tyngdlyftning och äter två familjepizzor till lunch, Henrik med två flickvänner, och sist men verkligen inte minst, CykelHans!

Dessa är nog, enligt min mening, de mest ”välkända”, men tro mig, det finns fler.

 

Här i Alingsås så har jag tyvärr inte träffat på några spännande typer på samma sätt, men dock har jag lagt märke till en och annan skum typ.

Tidigare har jag berättat om den kramiga mannen på Maxi, men någon jag nog aldrig kommer att glömma är den nakna tomten jag stötte på en helt vanlig novembernatt.

 

Det var sent en fredag, klockan var närmare 3, och jag var på väg hem från jobbet. Jag cyklar i min egna lilla värld, då jag får syn på något rött i ögonvrån, väldigt nära mitt hus.

När jag försökte fokusera med endast gat-lyktorna till ljuskälla så såg jag inte var detta röda försvann, men efter ett par meter så ser jag att det ta mig tusan någon som springer omkring i en uppknäppt röd tomtekappa och skägg, utöver det så fanns det inte en tråd på hans kropp.

Många tankar flög genom mitt huvud, bland annat: Är det redan jul? Är det han som lämnat sina kalsonger hos mig? Ska jag låna ut mina strumpor till honom? Fryser han inte?

Nej förresten, stryk den sista frågan, att han frös var väldigt uppenbart.

Det är inte en kotte ute förutom han och jag, och jag känner att jag börjar bli väldigt nervös.

Okej, jag erkänner, jag blev skiträdd.

Jag ser från avstånd hur han ställer sig vid dörren till min trappuppgång och börjar vråla och jag känner att det är bäst att ta en omväg, för honom vill jag då inte kallprata med.

Nåväl, efter omvägen så är han borta, och jag undrar i mitt stilla sinne var han tog vägen.

Än idag har jag ingen aning, men jag har dragit slutsatsen att han förmodligen bor i samma trappuppgång som jag, och ärligt talat, det känns lite komiskt, men väldigt märkligt.

 

Jag skulle kunnat skriva en hel uppsats om diverse olika människor i den här staden, varav herr M hade fått ett eget kapitel, men jag tror jag låter bli, och ser istället fram emot övriga karaktärer som jag kommer få chans att få träffa här, under mina resterande 6 månader i ljuva Alingsås.

 

(Gästblogg avsnitt 5)

 

Idag har jag nog slagit personligt rekord i antal möten.

Fem stycken för att vara exakt, men jag tycker det är trevligt med möten. Plocka fram sin kalender, ta sig en kopp kaffe, kallprata om den goda kakan någon vänlig själ har valt att bjuda på och kontrollera så pennan fungerar.

 

Idag har det pratats mycket om Taize.

För er som inte vet vad det är, så är det en by i södra Frankrike dit flera tusen ungdomar kommer till (ca 2000 i veckan) för att dela sin vardag med de bröder som bor där.

Alingsås församling ska dit under stilla veckan (påskveckan) tillsammans med Vårgårda och Tidaholm församling, och vi blir allt som allt ca 65 personer, utöver de 8000 ungdomar från hela världen som är där samtidigt vilket kommer bli så galet roligt!

 

Taizegudstjänster är ganska förekommande att ha idag, (till exempel i Christinae kyrka på onsdagar klockan 18.00) och det som kännetecknar det som en Taizegudstjänster är att det är mycket musik utan någon predikan. (Ursäkta reklamen, men jag kände att den passade in väl!)

Taizesånger är kända för att vara enkla, ibland så korta som på två meningar, som man sjunger om och om igen och jag tycker verkligen om dessa sånger!

Idag på infomötet för de som ska med i påsk, så såg vi en liten film där en kille sa något som jag fastnade för, vilket var ”Först lär man sig sången med munnen, sen lär man sig att sjunga den med hjärtat.”

 

Är det inte så i mångas vardag, att man (precis som jag gjorde häromdagen) gör allt per automatik, utan hjärta i sitt arbete och bara väntar på att dagen ska ta slut?

I kyrkan kan jag ibland känna under gudstjänster, hur jag nickar regelbundet för att det ska verka som jag lyssnar, blunda i bönen för att alla andra gör det, och be Vår Fader för att det står på agendan.

Vardagen är grå och man känner verkligen att Gud är så otroligt långt borta.

För flera år sen sa en vän till mig något som jag än idag minns.

”När Gud känns långt borta, är det vi eller Gud som vänt ryggen åt?”

 

Jag tror att alla regelbundet behöver ett avbrott från sin vardag.

Vissa tar en charterresa till Gran Canaria, men jag tror verkligen Taizeresan kommer betyda mycket för mig.

En vecka fylld av bön, workshops, nya ansikten, men främst, ett nytt perspektiv.

 

Jag tror den här resan kommer oförglömlig och betyda väldigt mycket för mig, men även för alla andra som också följer med.

 

Bless the Lord, my soul,
and bless God's holy name.
Bless the Lord, my soul,
who leads me into life.

Men kunde veta att det är såhär möglig fetaost ser ut?


Den luktar jäst.

(Gästblogg avsnitt 4)

Idag är en sådan dag där allt bara står still i huvudet, man gör sina arbetsuppgifter per automatik utan att ens fundera på vad jag faktiskt gör.

Dock var det väldigt roligt att gå in på pastorsexpeditionen idag och få beröm för mina publicerade inlägg, inte varje dag det händer!

 

Jag älskar mitt jobb, så missförstå mig inte, men som på alla andra jobb så finns det dagar man tycker mindre om än andra.

Något jag verkligen tycker om att jobba med är konfirmander.

När jag själv var konfirmand så hade jag så otroligt många frågor. Vem är Gud, vilken jeansmodell är inne, vad blir det till fika, men främst; Finns Gud?

Som fjortonåring så mådde jag ibland väldigt dåligt, på det sättet att det alltid fanns blev frågor än svar i mitt huvud och jag kände mig aldrig som ”alla andra”. Allt jag sa och gjorde stack ut, aldrig lyckades jag smälta in, vilket förmodligen var min avsikt när jag ser tillbaka på den tiden nu.

Jag drev mina lärare galna med alla mina frågor och min förmåga att argumentera mot allt, inte heller var jag nådig mot konfirmandledarna, något som prästen än idag mer än gärna påminner mig om.

 

Häromdagen fick jag frågan av en konfirmand om hur en bra kristen ska vara.

Många gånger har jag hört föreläsningar om hur man blir en ”bra” kristen och svaren varierar enormt.

En del kristna tycker att man ska byta ut sin toalettlitteratur från Kalle Anka till Bibeln, andra tycker att den som viftar högst med händerna mot taket under lovsången vinner, och visst, så kan man också tycka, men jag kan tyvärr inte hålla med.

 

För mig handlar det om hur man beter sig mot sina medmänniskor.

Ibland har jag suttit i diskussioner där personen jag pratat med har fått mig att må dåligt, att jag börjat se ner på mig själv och nästan börjat skämmas över vem jag är.

I efterhand har jag frågat mig; är det en bra kristen?

Handlar det inte om det Jesus lärde ut, att man ska älska sina medmänniskor?

Jesus såg inte ner på folk, han gick emot strömmen, han delade måltider med kriminella och tvättade sina lärjungars fötter.

Idag tycker man det är väldigt konstigt, men på Jesu tid så var detta en stor grej. Han, som trots allt är Guds son.

 

Jag är långt ifrån en ”perfekt” kristen. Jag dricker vin vid fler tillfällen än vid nattvarden, jag svär när jag slår i tårna, jag kan finna gudstjänster så ofantligt tråka och ångra att jag steg upp ur sängen, men samtidigt, gör det mig till en sämre människa än någon annan?

 

Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att man kan kategorisera människor efter bra och dåliga.

Gud älskar dig inte mer för att du viftar med händerna tills de krampar, och han älskar definitivt inte mindre för att du inte lägger halva din lön i kollekten.

 

 

(Gästbloggsinlägg nummer 3.)

Jag sitter på tåget hem från Sigtuna folkhögskola, där jag har spenderat en vecka och haft en av tre volontärkurser, dricker kaffe och försöker se allmänt sofistikerad ut, lite som Carrie Bradshaw i Sex and the city.

Skillnaden är väl att jag luktar sådär allmänt gött man gör efter otaliga timmar på tåg, men annars är vi nog rätt lika, den där Carrie och jag. (Detta ska läsas med en ironisk ton, för er som inte riktigt hänger med.)

 

När jag flyttade hit i augusti så tänkte jag att jag nu får göra precis vad jag vill. Komma hem hur sent jag vill, städa när jag känner för det, äta sådan mat jag tycker är god, gå på toaletten med dörren öppen, ja, ni förstår vad jag menar.

 

Blev det så, undrar ni kanske?

Förvisso tar jag mig friheten att inte stänga dörren på toaletten alltid, men i övrigt så är det mycket jobbigare att bo ensam än vad jag trodde det skulle vara.

Hur ska man veta när dammsugarpåsen måste bytas, frysen avfrostas och avloppet rensas?

Visst är det reko att få välja sina egna gardiner och välja doft på diskmedlet själv, men att aldrig få svar när man ropar ”Honey, I'm home!” eller att aldrig få bli förvånad över att någon spontant brytit sig in i min lägenhet för att diska är också synd.

Är jag vuxen nu, bara för att jag bor själv? Ärligt talat tvivlar jag på det, tror det krävs mer än så innan jag kan se mig själv som en vuxen människa.

Förvisso trodde en besökare i kyrkan att jag var en konfirmands mamma i somras, men det hör inte till historien.

 

Livet blir ganska ensamt ibland, att helg efter helg sitta ensam, 50 mil hemifrån, med endast ”på spåret” som sällskap.

Hur träffar man trevligt folk i Alingsås? Kvällskurser, gymmet, eller i kön på Maxi?

 

På tal om Maxi.

När jag precis hade flyttat hit så var jag och handlade där för första gången, så stod jag vid mjölkdisken, i min egna lilla värld, när jag helt plötsligt känner att någon kramar mig bakifrån.

Jag blir alldeles förskräckt, men hoppas i mitt stilla sinne att det är någon snygging som står bakom mig. När jag vänder mig om, så står där en man i sina bästa år, som tydligen ville ha tag på varor som råkade stå på var sin sida om mig. Någon Mikael Persbrandt var det tyvärr inte, men det fick mig att fundera lite. Ville han ha en ursäkt att få krama mig, eller hade han för bråttom för att säga ”ursäkta”?

Jag hoppas på det första alternativet, jag hade trots allt duschat, dagen till ära.

 

Men nu ropar lokföraren att det är 5 minuter kvar till Alingsås, ska försöka packa ihop mina saker utan att väcka den lilla tanten bredvid mig.

 

Förresten, varför säger alla Alingsåsare ”mä” istället för ”med”?

Jag har allför roliga vänner.

Titta, ännu ett tecken på att Persbrandt och jag är meant to be!
Vi har likadana glasögon.

Min väg in i kyrkan var genom min konfirmation.

För några år sedan så tyckte jag att allt jag gjorde var fel, att jag inte presterade tillräckligt varken i skolan eller som människa.

Jag hade alltid en tanke i bakhuvudet som sa att jag inte är bra nog, att jag gör alla i min omgivning besviken och att jag borde bli glad om någon tog mig på brösten, för det var ju trots allt en komplimang.

Trodde jag då.

 

När jag var 14 år beslöt jag mig för att jag ville konfirmeras.

Halvvägs in i konfirmationen så kände jag att ”wow, jag duger faktiskt som jag är, även om det känns som att alla hatar mig och tycker jag är skitful, så finns det åtminstone någon som älskar mig för den jag är.”

 

Än idag kan jag känna mig skitful, bli förvånad att folk vill krama mig, och känna mig som världens mest misslyckade människa, men min tro på Gud stärker mig och gör att jag inte tillåter mig tro på dessa tankar och känslor, för jag, precis som alla andra människor, är otroligt älskad.

 

Ibland får jag frågan, främst från konfirmander, om Gud verkligen älskar alla människor, även Hitler?

Mitt svar är ”ja”, vilket ibland höjer några ögonbryn, men det är en av nyckelorden i kristendom enligt mig, att Gud verkligen älskar alla, inte bara de som gör rätt!

Givetvis tror jag inte Gud tycker det är okej när människor skadar, krigar eller dödar, men Gud har gett alla människor en fri vilja, vi får göra vad vi vill, men som kristen vill man trots allt följa Guds ord, och synda så lite som möjligt.

 

Men ingen människa är perfekt.

 

Något som jag också anser är ett nyckelord, är nåd.

Min Gud är en nådig Gud, när jag gör fel så förlåter han mig, vilket är fantastiskt, men det ger mig inte rätten att synda och tänka” äsch, Gud förlåter mig ändå.”

 

Det är inte Gud som startar alla krig och dödar människor. Det är vi människor som gör det, och ingen annan.

 

Jag tänkte avsluta med ett citat från en väldigt vis man.

”Sir, my concern is not whether God is on our side. My greatest concern is to be on God's side for God is always right.” - Abraham Lincoln

Wow vad en vecka kan gå fort!
Jag har spenderat den på Sigtuna Folkhögskola ihop med en hel drös med alldeles underbara människor, och OJ vad mycket jag har lärt mig!
Allt från konflikthantering, själavård, lekar, till teckenspråk!
Teckenspråk är bland det coolaste jag vet.

Och alla dessa människor! Bara tanken på dem värmer mitt hjärta och gör mig nästan tårögd.


Lisa, Anna (teckenspråkstolk), Rita, Isabelle, Oscar och Cissi.


Bakkväll (fattar ni ordvitsen?), Moa och Jimmy.


"Försök att se söta ut!"


Moa.


Mellis.


Fritjof bland alla våra andaktskåp.


På fryshuset i Stockholm har dom typ nordens största pärlplatta.
Detta är nog en tredjedel av den.


Lunch på Fryshuset.


Jimmy.


Charmen själv.

Idag fick jag min julklapp som jag fick av min storasyster.
Jag är glad!


Förvisso ser det ut som att jag fått något i stjärten, men jag orkade inte ta en ny bild.

Vilken stress.
En timme innan deadline kom jag på att jag skulle gästblogga, och jag hade inte skrivit ett enda ord.
Men jag blev klar på en kvart, och detta är resultatet av det första inlägget:

Är du kristen? Du som är så rolig?!

 

Ja, då var det min tur att få gästblogga för Alingsås tidning; något som kommer bli väldigt roligt, men även tidvis jobbigt.

 

Matilda heter jag, och jobbar som volontär i Alingsås församling, vilket jag har gjort sen september.

Det är ett väldigt roligt jobb, med grymt mycket varierande arbetsuppgifter, allt från konfirmander, soppluncher, scoutgrupper till diverse olika möten.

 

Jag kommer ursprungligen från Sveriges metropol Simrishamn som ligger i sydöstra Skåne men bor nu som sagt i Alingsås.

 

Det jag tänkte ta upp i mitt första inlägg är alla fördomar människor har mot kristna människor, och jag erkänner, jag har själv varit ”en av dem” innan jag själv blev kristen.

Det vanligaste man får höra är: ”Vadå, sitter du och ber hela dagarna då?” eller min favorit, som min rubrik lyder: ”Är du kristen? Du som är så rolig?!”

Människor har fördomar om allt, likaväl jag också, men när man själv ingår i fördomen så blir det genast klurigt, då jag ibland blir ställd, och inte vet hur jag ska svara!

Givetvis förstår jag varför just dessa fördomar finns, och nåde den som säger att han är pingstvän, då blir det hus i helvete, personerna blir genast liknade vid allt från Åke Green till Helge Fossmo.

 

Jag kan säga såhär, att jag känner inte en enda ”tråkig” kristen. Givetvis finns det torrbollar här och var, men det har inte med religionen att göra, de är nog bara allmänt tradiga (=tråkiga på skånska).

Visst var jag också lite skeptisk innan jag flyttade hit, tänkte, att här finns det säkert sorgliga präster som till exempel tycker det är fel med kvinnliga präster, men ack så fel jag hade!

Aldrig har jag haft så roligt på ett jobb innan, med kollegor som delar min smått rubbade humor men som jag samtidigt kan ha svåra och djupa samtal med.

 

Då vet ni lite om mig och om vad jag sysslar med om dagarna, och ytterligare 6 inlägg kommer det bli, hoppas ni finner det läsvärt!

Du har min röst
...den finns i dig
den kan du höra
när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så vi är jämt tillsammans - Barbro Lindgren

Nu ska jag strax sätta mig på tåget till Stockholm och sen vidare till Sigtuna på volontärkurs, så det kommer inte ske någon uppdatering här förrens på tidigast söndag.

Smell you later!

Herr Präst har en förmåga att hitta olika sätt att retas med min handledare.
Detta är en av hans verk.

Jag är för tillfället nere i Skaune hos min mamma och minglar med gamla bekantskaper innan färden tar mig till hufudstaden där jag ska på kurs i en vecka.
Mycket farande hit och dit, men det får mig att känna mig viktig!


Mamma har övergött katten.

Igår (torsdag) såg jag "Svinalängorna" på bio och jag tyckte verkligen inte den var bra, men enda anledning till att jag såg den var för att min superstar till mamma gjorde en sådan fantastisk insats i filmen.

Så jag festade loss med vilda möss istället.

Hur kan man inte gilla namnet på Lidl's godis?

Idag (fredag) har jag slagit rekord i hur länge man kan sitta på ett café (6 timmar), tillsammans med diverse trevligt sällskap!

Först hittade jag ett piffiggt sätt att ha örhänge på mig.
Sen kom jag på att det ser förskräckligt ut.


Fräscht med hårig nacke!


Middag för en mästare!


Jag skulle vara huslig och dammsuga bakom ugnen.
Jag hittade en gaffel!
Sen slog jag huvudet i fläkten och såg stjärnor.

Jag ska ta en tripp ner till Skåne på onsdag innan jag drar vidare till Sigtuna på måndag på kurs, och jag tror mamma blir nöjd med min ankomst...

Ja, det är lite sent med julklappar, men det skulle kosta alldeles för mycket att skicka, så mamma har fått hålla sig, helt enkelt!

Jag tycker det tillför spänning i vardagen när man struntar i att markera matlådorna, och en månad senare chansar på måfå vad det man precis lagt i micron.
Denna gången lyckades jag träffa rätt med en kyckling, nästa gång kanske bet blir något äckligt.

Sen kan man fråga sig varför jag skulle lägga något äckligt i matlådan, men det förtäljer inte historien.



GÖTT!

Har jag haft gäster?

Nej jag har bara inte diskat på en vecka.



Det var 61 diskartiklar, för övrigt.

Jag har under dagen suttit och bläddrat i Spiderchicks blogg (för övrigt en av mina favoritbloggar) där hon har skrivit följande:

"Nu har jag och lillemannen varit med en kompis (plus tvillingkids) på fika och sångstund i kyrkan.

Asså I ♥ svenska kyrkan!

Jag hade ingen aning om hur mycket kyrkan faktiskt anordnar för människor innan jag blev mamma och i visst behov av vardagligt umgänge. Det är rytmik, fika, sång, pyssel, öppen förskola, utflykter - MASSA! 

Alla är alltid välkomna och man möts alltid av fantastiskt trevlig människor. Man måste absolut inte komma dit med en bibel under armen eller ett kors på ryggen - det går liksom bra att vara sig själv."


Det hon skrivit är väldigt sant!
Många tycker att kyrkan är onödig och bara roffar åt sig pengar, men så är verkligen inte fallet.
I kyrkan finns så otroligt många olika akriviteter som erbjuds gratis (eller till en väldigt obetydlig liten summa), till skillnad från aktiviteter som kommuner erbjuds.

Det finns allt ifrån öppna förskolor, miniorer, juniorer, konfirmander, syjuntor, kyrkluncher, ja, det finns allt möjligt!

Det är synd att folk inte inser det, att kyrkan är en plats man inte behöver vara superreligiös i (även om det är trevligt när folk tror på han där uppe), utan att ALLA är verkligen välkomna!

Ja, jag har jättetråkigt.
Ja, det är en kass låt i bakgrunden.
Ja, jag är negativ till att folk lägger massa pengar på fyrverkerier.

Nu kommer jag inte på mer.
Jag är bitter.