Detta störde jag mig på igår.


Pappas vykort

Jag satt och kollade (åter igen) igenom alla vykort pappa skickat till sin vän Alf från alla sina resor runt hela världen.
Men medan jag satt där med korten i handen så började tårarna rinna, och jag kunde verkligen inte sluta.
Där satt jag, med det enda matriellt konkreta från min pappa; men korten var inte ens adresserade till mig (villket inte är så konstigt i sig, då de är skickade 1975-1977 ungefär.)

Det som gör mig ledsen är att jag inte har en egen uppfattning av min pappa.
Jag har min mammas bild, min systers, vykortens, men inte en egen, och det sörjer jag djupt.
Jag är rädd att jag i tanken romantiserar min pappa, gör honom till än bättre människa än vad han var, men hur ska jag annars hantera sorgen jag har kvar, även om 10 år har gått sen han dog?

På något sätt känns det bättre med dessa fantasier, än att behöva inse en sanning som inte personligen är min, utan alla andras, som kände honom.















Dagens bildkollage

Jag vill berätta att min plattång har trillat av pinnen, ställt tofflorna, sjungit på den sista refrängen, ja, helt enkelt dött.
Detta firar (sörjer) vi genom detta fina kollage.


Jag är inget vidare munter idag, men det beror mest på att det är snöstorm igen.


Gav mig på det berömda flinet.


Här vet jag inte riktigt vad som hände.



Här imiterar jag min hund/min kollega.
Hunden har underbett naturligt, kollegan har det när han imiterar andra människor.


Här ser man att jag verkligen måste färga håret.
Polackerna på 80-talet ringde och sa att de vill ha tillbaka sin utväxt.

-

Update: Jag tror stoppet har löst sig!

Såhär nöjd är jag.


Varför ser jag alltid så besatt/bajsnödig ut på bilder?

Mys

Åh, livet är härligt när sånt här händer.


10/2- '11

Fyndig rubrik, eller hur?

Jag är nöjd.
Jag har äntligen fått rätt på min dator, inget med Linux-trams, utan nu är det Windows för hela slanten.
Jag firar detta med en alldeles färsk bild.
Mitt hår är som vanligt the center of attention.
Fortfarande nöjd.


Facebook

hur coolt som helst.
Jag stalkade Boel och blev vän med henne på Facebook, mest för att jag insett att jag mött min överman inom störd humor, och det resulterade i att hon obarmhärtigt gjorde mig blåhårig och hängde ut mitt privatliv och störda filosofier på sin blogg.

Jag tror jag är lite kär i 'na.


RSS 2.0