Att flytta hemifrån, gör det mig automatiskt vuxen?
(Gästbloggsinlägg nummer 3.)
Jag sitter på tåget hem från Sigtuna folkhögskola, där jag har spenderat en vecka och haft en av tre volontärkurser, dricker kaffe och försöker se allmänt sofistikerad ut, lite som Carrie Bradshaw i Sex and the city.
Skillnaden är väl att jag luktar sådär allmänt gött man gör efter otaliga timmar på tåg, men annars är vi nog rätt lika, den där Carrie och jag. (Detta ska läsas med en ironisk ton, för er som inte riktigt hänger med.)
När jag flyttade hit i augusti så tänkte jag att jag nu får göra precis vad jag vill. Komma hem hur sent jag vill, städa när jag känner för det, äta sådan mat jag tycker är god, gå på toaletten med dörren öppen, ja, ni förstår vad jag menar.
Blev det så, undrar ni kanske?
Förvisso tar jag mig friheten att inte stänga dörren på toaletten alltid, men i övrigt så är det mycket jobbigare att bo ensam än vad jag trodde det skulle vara.
Hur ska man veta när dammsugarpåsen måste bytas, frysen avfrostas och avloppet rensas?
Visst är det reko att få välja sina egna gardiner och välja doft på diskmedlet själv, men att aldrig få svar när man ropar ”Honey, I'm home!” eller att aldrig få bli förvånad över att någon spontant brytit sig in i min lägenhet för att diska är också synd.
Är jag vuxen nu, bara för att jag bor själv? Ärligt talat tvivlar jag på det, tror det krävs mer än så innan jag kan se mig själv som en vuxen människa.
Förvisso trodde en besökare i kyrkan att jag var en konfirmands mamma i somras, men det hör inte till historien.
Livet blir ganska ensamt ibland, att helg efter helg sitta ensam, 50 mil hemifrån, med endast ”på spåret” som sällskap.
Hur träffar man trevligt folk i Alingsås? Kvällskurser, gymmet, eller i kön på Maxi?
På tal om Maxi.
När jag precis hade flyttat hit så var jag och handlade där för första gången, så stod jag vid mjölkdisken, i min egna lilla värld, när jag helt plötsligt känner att någon kramar mig bakifrån.
Jag blir alldeles förskräckt, men hoppas i mitt stilla sinne att det är någon snygging som står bakom mig. När jag vänder mig om, så står där en man i sina bästa år, som tydligen ville ha tag på varor som råkade stå på var sin sida om mig. Någon Mikael Persbrandt var det tyvärr inte, men det fick mig att fundera lite. Ville han ha en ursäkt att få krama mig, eller hade han för bråttom för att säga ”ursäkta”?
Jag hoppas på det första alternativet, jag hade trots allt duschat, dagen till ära.
Men nu ropar lokföraren att det är 5 minuter kvar till Alingsås, ska försöka packa ihop mina saker utan att väcka den lilla tanten bredvid mig.
Förresten, varför säger alla Alingsåsare ”mä” istället för ”med”?
