Rebus
Sen var jag på Maxi och såg
men köpte dock inte det.
Sen kom jag hem och såg
Så.
Dagens tips!
Min vecka i icke kronologisk ordning.
Piffade till fikat på jobbet.
Icke uppskattat av husmor, men dock av diakonen.
Hittade ett ytterst intressant duschmunstycke på Lidl.
Well...
Fann choklad på jobbet.
Synd att jag inte gillar choklad.
Just chillin with my homie Linus...
...Och Elsa.
Fick en väldigt tjusig teckning.
Och massa armband.
Är fundersam på vad som händer när man stoppar i rätt nyckel.
Låset i fråga har ingen matchande dörr.
Bara ett lås.
Still rockin' it in my nätmössa.
Var på läger. Dvs, inte min vardagliga outfit, även om man faktiskt kunde tro det.
Sketna grannar.
1. Sno min tvätt-tid.
Lösning? Avbryta maskinerna och slänga dennes plaskblöta tvätt på golvet, för att sedan stillsamt fortsätta med min egen.
Helst visslandes.
2. Stå i en mörk källare bakom dörren jag precis öppnat.
Lösning? Svinga hinken med tzatsiki med all kraft jag har mot dennes tinning.
Don't mess with me.
Detta störde jag mig på igår.
Pappas vykort
Men medan jag satt där med korten i handen så började tårarna rinna, och jag kunde verkligen inte sluta.
Där satt jag, med det enda matriellt konkreta från min pappa; men korten var inte ens adresserade till mig (villket inte är så konstigt i sig, då de är skickade 1975-1977 ungefär.)
Det som gör mig ledsen är att jag inte har en egen uppfattning av min pappa.
Jag har min mammas bild, min systers, vykortens, men inte en egen, och det sörjer jag djupt.
Jag är rädd att jag i tanken romantiserar min pappa, gör honom till än bättre människa än vad han var, men hur ska jag annars hantera sorgen jag har kvar, även om 10 år har gått sen han dog?
På något sätt känns det bättre med dessa fantasier, än att behöva inse en sanning som inte personligen är min, utan alla andras, som kände honom.
Dagens bildkollage
Detta firar (sörjer) vi genom detta fina kollage.
Jag är inget vidare munter idag, men det beror mest på att det är snöstorm igen.
Gav mig på det berömda flinet.
Här vet jag inte riktigt vad som hände.
Här imiterar jag min hund/min kollega.
Hunden har underbett naturligt, kollegan har det när han imiterar andra människor.
Här ser man att jag verkligen måste färga håret.
Polackerna på 80-talet ringde och sa att de vill ha tillbaka sin utväxt.
-
Såhär nöjd är jag.
Varför ser jag alltid så besatt/bajsnödig ut på bilder?
Mys
10/2- '11
Jag är nöjd.
Jag har äntligen fått rätt på min dator, inget med Linux-trams, utan nu är det Windows för hela slanten.
Jag firar detta med en alldeles färsk bild.
Mitt hår är som vanligt the center of attention.
Fortfarande nöjd.
Konfaläger
Om jag överlever- det är frågan!
En stund för sig själv. Och Gud.
Min morgon inleddes med en mässa på jobbet idag.
När jag satt där på min stol och lyssnade på prästen så slog det mig; vilket privilegium jag och mina kollegor har att få fira mässa- på jobbet!
Människor idag har en otroligt stressig vardag, vi multitaskar som aldrig förr och önskar ofta att dygnet hade fler timmar.
Jag har vänner som beklagar sig över allt möjligt, men bland annat, att de inte har tid för Gud.
Barn ska hämtas och lämnas, mat ska lagas, huset ska städas, jobbet ska skötas, barnen ska nattas, ja, ni förstår!
Jag tror alla behöver en liten paus i vardagen, att få ta en stund med Gud.
Gud kräver inte att vi ska vifta med armarna och sjunga med det högsta vi kan till The best of Carola; utan snarare tror jag att en enkel bön duger mer än väl.
Man behöver en fristad, att tillåta sig själv att ta ett ögonblick med sig själv och Gud, eller bara ta ett djupt andetag och sända en liten tanke av tacksamhet till honom där uppe.
Att be på bussen, i kön på Maxi eller i duschen- det hinner alla!
Le batallion des Fous!
Jag minns när jag för 4-5 år sen hörde dem i parken på skolavslutningen, och än idag har jag en mening memorerad från en av deras låttexter.
Hör dem HÄR!
"Passion, my passion, where have you gone?"
Fynd.
Jag ska nog sova i den.
Jag mår bra.
utan man, barn eller miljoner, så känner jag mig lyrisk,
det är en känsla jag vill hålla mig kvar vid.
Min morgon i bilder.
Så såg min morgon ut.
Det sorliga var , medan jag låg där och sprattlade som en insekt på rygg, var "hoppas ingen från jobbet såg mig."
P.S Bilderna är målade i Gimp, alltså ser jag inte ut som en streckgubbe på riktigt.
I don't get it.
Men detta var därimot lite skojigt!
Arabförening
Jag förstår inte alls vad dom syftar på.
Gud och det onda- 10kamp!
Vi hann bara 4 grenar av 10, men vi tar resterande på lägret som är nu i helgen.
Tävlingarna bestod av dragkamp, äta ett äpple ur en hink med vatten, ha ögonbindel och bli ledd av sina lagkamrater och göra den finaste skapelsen med hjälp av lera.
Jag tror konfirmanderna uppskattade det, att få leka, men samtidigt ha ett syfte med det.
Dumt nog hade jag inte kameran med mig för att dokumentera det, men här är en liten bild från äppleätar-tävlingen.
Sen måste jag säga att jag är lycklig över att fått ett eget (!) fack på jobbet.
Så fort där är något så tar jag en titt på det, hummar lite, kliar mig i huvudet och lägger tillbaka det, så facket inte ser tomt ut.
Det skulle ju varit pinsamt.
Vad är meningen med mitt liv?
Räck upp en hand om du aldrig tänkt tanken.
Sista året på gymnasiet så var detta frågan jag grunnade på mest om dagarna.
Vad vill jag göra? Vad är jag menad att göra? Men framför allt, vad vill Gud med mitt liv?
Som barn ville jag bli bibliotekarie för jag tyckte om det klickande ljudet när man lånade böcker, likaså på Ica, men idag känner jag nog att det inte är min grej.
Såhär ett halvår efter studenten så har jag vänner som bara sitter hemma, spelar tv-spel, dricker CocaCola och har föräldrar som försörjer dem, medan en del är på andra sidan jorden och uppnår precis allt de någonsin drömt om.
Även om jag blivit uppvuxen med inställningen att vad jag än gör (okej, NÄSTAN vad som helst) så är min mamma stolt över mig, men ändå ville jag prestera, visa hur bra jag var, få bekräftelse, höra att jag var bra.
Under gymnasiet så pågick en inre revolt, jag ville inte vara duktig, jag ville vara jag.
Jag är inte bra på geografi (dock inte sämre än min vän Marcus som trodde att Brasilien låg i Europa...), jag har ingen passsion för varken matte eller fysik och jag är verkligen kass på dansa, för detta med att göra två saker samtidigt har aldrig varit bra på.
Men en sak är jag bra på.
Prata.
Under hela min skoltid så har jag älskat debatter. Att få tala för min sak, uttrycka åsikter eller i allmänhet bara fått göra mig själv hörd.
Svenska C var nog utan tvekan mitt favoritämne på gymnasiet, där fick jag göra det jag tyckte om och jag fick bekräftat att jag var bra på det!
Men idag då?
Jag jobbar som volontär, får göra det jag älskar, träffa fantastiska människor, och skapat kontakter som jag kan dra nytta av.
Med ”bara” 6 månader kvar i Alingsås så har jag en sådan där obehaglig känsla i kroppen. Det krampar i magen på bara tanken att jag inte har en aning om vad som händer efter detta.
Det jag vill och hoppas händer, är att jag får tjänsten som volontär i Svenska kyrkan i utlandet, närmare bestämt i Sydney. Om inte det händer, så blir det folkhögskola, Svenska Kyrkans grundkurs. Jag tänker såhär; det är Gud som avgör vad jag ska göra. Jag kan inte förvänta mig att allting bara löser sig genom att sitta i soffan och inte göra någonting, utan jag får söka till olika saker och lägga resten i Guds händer. Förhoppningsvis resulterar detta i att jag blir präst någon gång i framtiden, men vem vet? Stängs en dörr så öppnas en annan.
Avslutningsvis så vill jag få tacka för alla fina ord från er som läst, det har gjort mig varm om hjärtat och jag har haft ett sådant där fånigt leende på läpparna hela veckan.
Tack!
”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.”
Ur Psalm 139
