(Gästblogg, avsnitt 6)

Idag har jag verkligen ingen koll på något, knappt på vad jag ens heter, så förvirrad att jag glömde stänga av ugnen innan jag gick till jobbet. (Ulla, om du läser detta, bli inte arg på mig!)

Ingen hände, förutom att lägenheten blev några grader varmare, något som jag inte tackar nej till, då standardtemperaturen här är 14 grader.

Idag har jag, med min kaffekopp i handen, kommit fram till att livet är så galet gött.

Förutom när man halkar på all is i stan, men det är smällar man får ta.

 

Jag sitter i min soffa och försöker ignorera mitt golv där jag måste sicksacka för att ta mig fram mellan tröjorna, kalsongerna och vattenflaskan. Det roligaste är att jag inte vet vem kalsongerna tillhör, det är då inte mina, och ingen har varit här för att råka glömma de, men det är väl sådant som sätter guldkant på vardagen.

 

Något jag kan berätta är om alla intressanta profiler jag träffat på här i Alingsås.

Varje mindre stad har alltid personer som alla vet vad de heter och vem de är.

I Simrishamn så finns det otroligt välbekanta profiler, som tex tanten som alltid sitter vid Ica, killen som är vän med alla från Simrishamn på Facebook, Johnny Wahlqvist, mannen som tillhör världseliten i tyngdlyftning och äter två familjepizzor till lunch, Henrik med två flickvänner, och sist men verkligen inte minst, CykelHans!

Dessa är nog, enligt min mening, de mest ”välkända”, men tro mig, det finns fler.

 

Här i Alingsås så har jag tyvärr inte träffat på några spännande typer på samma sätt, men dock har jag lagt märke till en och annan skum typ.

Tidigare har jag berättat om den kramiga mannen på Maxi, men någon jag nog aldrig kommer att glömma är den nakna tomten jag stötte på en helt vanlig novembernatt.

 

Det var sent en fredag, klockan var närmare 3, och jag var på väg hem från jobbet. Jag cyklar i min egna lilla värld, då jag får syn på något rött i ögonvrån, väldigt nära mitt hus.

När jag försökte fokusera med endast gat-lyktorna till ljuskälla så såg jag inte var detta röda försvann, men efter ett par meter så ser jag att det ta mig tusan någon som springer omkring i en uppknäppt röd tomtekappa och skägg, utöver det så fanns det inte en tråd på hans kropp.

Många tankar flög genom mitt huvud, bland annat: Är det redan jul? Är det han som lämnat sina kalsonger hos mig? Ska jag låna ut mina strumpor till honom? Fryser han inte?

Nej förresten, stryk den sista frågan, att han frös var väldigt uppenbart.

Det är inte en kotte ute förutom han och jag, och jag känner att jag börjar bli väldigt nervös.

Okej, jag erkänner, jag blev skiträdd.

Jag ser från avstånd hur han ställer sig vid dörren till min trappuppgång och börjar vråla och jag känner att det är bäst att ta en omväg, för honom vill jag då inte kallprata med.

Nåväl, efter omvägen så är han borta, och jag undrar i mitt stilla sinne var han tog vägen.

Än idag har jag ingen aning, men jag har dragit slutsatsen att han förmodligen bor i samma trappuppgång som jag, och ärligt talat, det känns lite komiskt, men väldigt märkligt.

 

Jag skulle kunnat skriva en hel uppsats om diverse olika människor i den här staden, varav herr M hade fått ett eget kapitel, men jag tror jag låter bli, och ser istället fram emot övriga karaktärer som jag kommer få chans att få träffa här, under mina resterande 6 månader i ljuva Alingsås.

 

(Gästblogg avsnitt 4)

Idag är en sådan dag där allt bara står still i huvudet, man gör sina arbetsuppgifter per automatik utan att ens fundera på vad jag faktiskt gör.

Dock var det väldigt roligt att gå in på pastorsexpeditionen idag och få beröm för mina publicerade inlägg, inte varje dag det händer!

 

Jag älskar mitt jobb, så missförstå mig inte, men som på alla andra jobb så finns det dagar man tycker mindre om än andra.

Något jag verkligen tycker om att jobba med är konfirmander.

När jag själv var konfirmand så hade jag så otroligt många frågor. Vem är Gud, vilken jeansmodell är inne, vad blir det till fika, men främst; Finns Gud?

Som fjortonåring så mådde jag ibland väldigt dåligt, på det sättet att det alltid fanns blev frågor än svar i mitt huvud och jag kände mig aldrig som ”alla andra”. Allt jag sa och gjorde stack ut, aldrig lyckades jag smälta in, vilket förmodligen var min avsikt när jag ser tillbaka på den tiden nu.

Jag drev mina lärare galna med alla mina frågor och min förmåga att argumentera mot allt, inte heller var jag nådig mot konfirmandledarna, något som prästen än idag mer än gärna påminner mig om.

 

Häromdagen fick jag frågan av en konfirmand om hur en bra kristen ska vara.

Många gånger har jag hört föreläsningar om hur man blir en ”bra” kristen och svaren varierar enormt.

En del kristna tycker att man ska byta ut sin toalettlitteratur från Kalle Anka till Bibeln, andra tycker att den som viftar högst med händerna mot taket under lovsången vinner, och visst, så kan man också tycka, men jag kan tyvärr inte hålla med.

 

För mig handlar det om hur man beter sig mot sina medmänniskor.

Ibland har jag suttit i diskussioner där personen jag pratat med har fått mig att må dåligt, att jag börjat se ner på mig själv och nästan börjat skämmas över vem jag är.

I efterhand har jag frågat mig; är det en bra kristen?

Handlar det inte om det Jesus lärde ut, att man ska älska sina medmänniskor?

Jesus såg inte ner på folk, han gick emot strömmen, han delade måltider med kriminella och tvättade sina lärjungars fötter.

Idag tycker man det är väldigt konstigt, men på Jesu tid så var detta en stor grej. Han, som trots allt är Guds son.

 

Jag är långt ifrån en ”perfekt” kristen. Jag dricker vin vid fler tillfällen än vid nattvarden, jag svär när jag slår i tårna, jag kan finna gudstjänster så ofantligt tråka och ångra att jag steg upp ur sängen, men samtidigt, gör det mig till en sämre människa än någon annan?

 

Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att man kan kategorisera människor efter bra och dåliga.

Gud älskar dig inte mer för att du viftar med händerna tills de krampar, och han älskar definitivt inte mindre för att du inte lägger halva din lön i kollekten.

 

 

(Gästbloggsinlägg nummer 3.)

Jag sitter på tåget hem från Sigtuna folkhögskola, där jag har spenderat en vecka och haft en av tre volontärkurser, dricker kaffe och försöker se allmänt sofistikerad ut, lite som Carrie Bradshaw i Sex and the city.

Skillnaden är väl att jag luktar sådär allmänt gött man gör efter otaliga timmar på tåg, men annars är vi nog rätt lika, den där Carrie och jag. (Detta ska läsas med en ironisk ton, för er som inte riktigt hänger med.)

 

När jag flyttade hit i augusti så tänkte jag att jag nu får göra precis vad jag vill. Komma hem hur sent jag vill, städa när jag känner för det, äta sådan mat jag tycker är god, gå på toaletten med dörren öppen, ja, ni förstår vad jag menar.

 

Blev det så, undrar ni kanske?

Förvisso tar jag mig friheten att inte stänga dörren på toaletten alltid, men i övrigt så är det mycket jobbigare att bo ensam än vad jag trodde det skulle vara.

Hur ska man veta när dammsugarpåsen måste bytas, frysen avfrostas och avloppet rensas?

Visst är det reko att få välja sina egna gardiner och välja doft på diskmedlet själv, men att aldrig få svar när man ropar ”Honey, I'm home!” eller att aldrig få bli förvånad över att någon spontant brytit sig in i min lägenhet för att diska är också synd.

Är jag vuxen nu, bara för att jag bor själv? Ärligt talat tvivlar jag på det, tror det krävs mer än så innan jag kan se mig själv som en vuxen människa.

Förvisso trodde en besökare i kyrkan att jag var en konfirmands mamma i somras, men det hör inte till historien.

 

Livet blir ganska ensamt ibland, att helg efter helg sitta ensam, 50 mil hemifrån, med endast ”på spåret” som sällskap.

Hur träffar man trevligt folk i Alingsås? Kvällskurser, gymmet, eller i kön på Maxi?

 

På tal om Maxi.

När jag precis hade flyttat hit så var jag och handlade där för första gången, så stod jag vid mjölkdisken, i min egna lilla värld, när jag helt plötsligt känner att någon kramar mig bakifrån.

Jag blir alldeles förskräckt, men hoppas i mitt stilla sinne att det är någon snygging som står bakom mig. När jag vänder mig om, så står där en man i sina bästa år, som tydligen ville ha tag på varor som råkade stå på var sin sida om mig. Någon Mikael Persbrandt var det tyvärr inte, men det fick mig att fundera lite. Ville han ha en ursäkt att få krama mig, eller hade han för bråttom för att säga ”ursäkta”?

Jag hoppas på det första alternativet, jag hade trots allt duschat, dagen till ära.

 

Men nu ropar lokföraren att det är 5 minuter kvar till Alingsås, ska försöka packa ihop mina saker utan att väcka den lilla tanten bredvid mig.

 

Förresten, varför säger alla Alingsåsare ”mä” istället för ”med”?

Min väg in i kyrkan var genom min konfirmation.

För några år sedan så tyckte jag att allt jag gjorde var fel, att jag inte presterade tillräckligt varken i skolan eller som människa.

Jag hade alltid en tanke i bakhuvudet som sa att jag inte är bra nog, att jag gör alla i min omgivning besviken och att jag borde bli glad om någon tog mig på brösten, för det var ju trots allt en komplimang.

Trodde jag då.

 

När jag var 14 år beslöt jag mig för att jag ville konfirmeras.

Halvvägs in i konfirmationen så kände jag att ”wow, jag duger faktiskt som jag är, även om det känns som att alla hatar mig och tycker jag är skitful, så finns det åtminstone någon som älskar mig för den jag är.”

 

Än idag kan jag känna mig skitful, bli förvånad att folk vill krama mig, och känna mig som världens mest misslyckade människa, men min tro på Gud stärker mig och gör att jag inte tillåter mig tro på dessa tankar och känslor, för jag, precis som alla andra människor, är otroligt älskad.

 

Ibland får jag frågan, främst från konfirmander, om Gud verkligen älskar alla människor, även Hitler?

Mitt svar är ”ja”, vilket ibland höjer några ögonbryn, men det är en av nyckelorden i kristendom enligt mig, att Gud verkligen älskar alla, inte bara de som gör rätt!

Givetvis tror jag inte Gud tycker det är okej när människor skadar, krigar eller dödar, men Gud har gett alla människor en fri vilja, vi får göra vad vi vill, men som kristen vill man trots allt följa Guds ord, och synda så lite som möjligt.

 

Men ingen människa är perfekt.

 

Något som jag också anser är ett nyckelord, är nåd.

Min Gud är en nådig Gud, när jag gör fel så förlåter han mig, vilket är fantastiskt, men det ger mig inte rätten att synda och tänka” äsch, Gud förlåter mig ändå.”

 

Det är inte Gud som startar alla krig och dödar människor. Det är vi människor som gör det, och ingen annan.

 

Jag tänkte avsluta med ett citat från en väldigt vis man.

”Sir, my concern is not whether God is on our side. My greatest concern is to be on God's side for God is always right.” - Abraham Lincoln

Vilken stress.
En timme innan deadline kom jag på att jag skulle gästblogga, och jag hade inte skrivit ett enda ord.
Men jag blev klar på en kvart, och detta är resultatet av det första inlägget:

Är du kristen? Du som är så rolig?!

 

Ja, då var det min tur att få gästblogga för Alingsås tidning; något som kommer bli väldigt roligt, men även tidvis jobbigt.

 

Matilda heter jag, och jobbar som volontär i Alingsås församling, vilket jag har gjort sen september.

Det är ett väldigt roligt jobb, med grymt mycket varierande arbetsuppgifter, allt från konfirmander, soppluncher, scoutgrupper till diverse olika möten.

 

Jag kommer ursprungligen från Sveriges metropol Simrishamn som ligger i sydöstra Skåne men bor nu som sagt i Alingsås.

 

Det jag tänkte ta upp i mitt första inlägg är alla fördomar människor har mot kristna människor, och jag erkänner, jag har själv varit ”en av dem” innan jag själv blev kristen.

Det vanligaste man får höra är: ”Vadå, sitter du och ber hela dagarna då?” eller min favorit, som min rubrik lyder: ”Är du kristen? Du som är så rolig?!”

Människor har fördomar om allt, likaväl jag också, men när man själv ingår i fördomen så blir det genast klurigt, då jag ibland blir ställd, och inte vet hur jag ska svara!

Givetvis förstår jag varför just dessa fördomar finns, och nåde den som säger att han är pingstvän, då blir det hus i helvete, personerna blir genast liknade vid allt från Åke Green till Helge Fossmo.

 

Jag kan säga såhär, att jag känner inte en enda ”tråkig” kristen. Givetvis finns det torrbollar här och var, men det har inte med religionen att göra, de är nog bara allmänt tradiga (=tråkiga på skånska).

Visst var jag också lite skeptisk innan jag flyttade hit, tänkte, att här finns det säkert sorgliga präster som till exempel tycker det är fel med kvinnliga präster, men ack så fel jag hade!

Aldrig har jag haft så roligt på ett jobb innan, med kollegor som delar min smått rubbade humor men som jag samtidigt kan ha svåra och djupa samtal med.

 

Då vet ni lite om mig och om vad jag sysslar med om dagarna, och ytterligare 6 inlägg kommer det bli, hoppas ni finner det läsvärt!