Pappas vykort
Jag satt och kollade (åter igen) igenom alla vykort pappa skickat till sin vän Alf från alla sina resor runt hela världen.
Men medan jag satt där med korten i handen så började tårarna rinna, och jag kunde verkligen inte sluta.
Där satt jag, med det enda matriellt konkreta från min pappa; men korten var inte ens adresserade till mig (villket inte är så konstigt i sig, då de är skickade 1975-1977 ungefär.)
Det som gör mig ledsen är att jag inte har en egen uppfattning av min pappa.
Jag har min mammas bild, min systers, vykortens, men inte en egen, och det sörjer jag djupt.
Jag är rädd att jag i tanken romantiserar min pappa, gör honom till än bättre människa än vad han var, men hur ska jag annars hantera sorgen jag har kvar, även om 10 år har gått sen han dog?
På något sätt känns det bättre med dessa fantasier, än att behöva inse en sanning som inte personligen är min, utan alla andras, som kände honom.
Men medan jag satt där med korten i handen så började tårarna rinna, och jag kunde verkligen inte sluta.
Där satt jag, med det enda matriellt konkreta från min pappa; men korten var inte ens adresserade till mig (villket inte är så konstigt i sig, då de är skickade 1975-1977 ungefär.)
Det som gör mig ledsen är att jag inte har en egen uppfattning av min pappa.
Jag har min mammas bild, min systers, vykortens, men inte en egen, och det sörjer jag djupt.
Jag är rädd att jag i tanken romantiserar min pappa, gör honom till än bättre människa än vad han var, men hur ska jag annars hantera sorgen jag har kvar, även om 10 år har gått sen han dog?
På något sätt känns det bättre med dessa fantasier, än att behöva inse en sanning som inte personligen är min, utan alla andras, som kände honom.
Kommentarer
Trackback
