Vad är meningen med mitt liv?
Räck upp en hand om du aldrig tänkt tanken.
Sista året på gymnasiet så var detta frågan jag grunnade på mest om dagarna.
Vad vill jag göra? Vad är jag menad att göra? Men framför allt, vad vill Gud med mitt liv?
Som barn ville jag bli bibliotekarie för jag tyckte om det klickande ljudet när man lånade böcker, likaså på Ica, men idag känner jag nog att det inte är min grej.
Såhär ett halvår efter studenten så har jag vänner som bara sitter hemma, spelar tv-spel, dricker CocaCola och har föräldrar som försörjer dem, medan en del är på andra sidan jorden och uppnår precis allt de någonsin drömt om.
Även om jag blivit uppvuxen med inställningen att vad jag än gör (okej, NÄSTAN vad som helst) så är min mamma stolt över mig, men ändå ville jag prestera, visa hur bra jag var, få bekräftelse, höra att jag var bra.
Under gymnasiet så pågick en inre revolt, jag ville inte vara duktig, jag ville vara jag.
Jag är inte bra på geografi (dock inte sämre än min vän Marcus som trodde att Brasilien låg i Europa...), jag har ingen passsion för varken matte eller fysik och jag är verkligen kass på dansa, för detta med att göra två saker samtidigt har aldrig varit bra på.
Men en sak är jag bra på.
Prata.
Under hela min skoltid så har jag älskat debatter. Att få tala för min sak, uttrycka åsikter eller i allmänhet bara fått göra mig själv hörd.
Svenska C var nog utan tvekan mitt favoritämne på gymnasiet, där fick jag göra det jag tyckte om och jag fick bekräftat att jag var bra på det!
Men idag då?
Jag jobbar som volontär, får göra det jag älskar, träffa fantastiska människor, och skapat kontakter som jag kan dra nytta av.
Med ”bara” 6 månader kvar i Alingsås så har jag en sådan där obehaglig känsla i kroppen. Det krampar i magen på bara tanken att jag inte har en aning om vad som händer efter detta.
Det jag vill och hoppas händer, är att jag får tjänsten som volontär i Svenska kyrkan i utlandet, närmare bestämt i Sydney. Om inte det händer, så blir det folkhögskola, Svenska Kyrkans grundkurs. Jag tänker såhär; det är Gud som avgör vad jag ska göra. Jag kan inte förvänta mig att allting bara löser sig genom att sitta i soffan och inte göra någonting, utan jag får söka till olika saker och lägga resten i Guds händer. Förhoppningsvis resulterar detta i att jag blir präst någon gång i framtiden, men vem vet? Stängs en dörr så öppnas en annan.
Avslutningsvis så vill jag få tacka för alla fina ord från er som läst, det har gjort mig varm om hjärtat och jag har haft ett sådant där fånigt leende på läpparna hela veckan.
Tack!
”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.”
Ur Psalm 139
